Amningsaversion

Jag gjorde aldrig upp någon plan över hur länge jag tänkte amma Bris utan tänkte hela tiden att det skulle ge sig naturligt den dag det var dags att sluta. Både jag och Bris har alltid trivts väldigt bra med att amma. För oss hade amningen efter bebisstadiet framförallt varit en källa till närhet, trygghet och vila.

Under hela min graviditet med Nor hade jag som målbild att tandemamma henne och Bris. Det var verkligen något jag såg fram emot. Min mjölk sinade emellertid tidigt under den första delen av graviditeten. Vilket tydligen är ganska vanligt. Bris var då tre år gammal. Den sinade mjölken till trots forsatta vi ändå att amma för mysets skull. Men efter en några veckor började det göra ont och stundtals kännas märkligt. Allt jag kunde tänka just där och då var bara att hålla ut och att det förmodligen skulle bli bättre så fort mjölkproduktionen kom igång igen.

Så kom Nor. De första dagarna efter hemkomsten från sjukhuset ville jag vänta med att amma Bris för att försäkra mig om att Nor fick råmjölken, men när det väl var dags att låta Bris lägga sig vid bröstet igen dök de mest främmande känslor och tankar upp. Jag blev jätte irriterad, kände mig klaustrofobisk och ville helst av allt bara få bort henne. Det gick hur bra som helst att amma Nor, men inte Bris.

Chockad, förvirrad och mest av allt skamsen över mina egna känslor fortsatte vi ändå att amma, men efter upprepade försök började jag känna mig miserabel och det enda jag kunde tänka var - vad är det för fel på mig! Det var inte förrän jag började googla och kom över ett inlägg av Asabea Britton som jag förstod att det här faktiskt var ett mer eller mindre känt fenomen kallat amningsaversion eller amningsångest. Det handlar alltså om negativa känslor eller störande tankar som kan drabba ammande kvinnor. Inlägget av Asabea Britton hittar du här: https://asabeabritton.motherhood.se/amning/amningsaversion-negativa-kanslor-och-tankar-i-samband-med-amning/

I bland kan jag tycka att det är otroligt stressigt och slitsamt att leva i dagens informationssamhälle, men just i det här fallet tackade jag gudarna för det. Mina tankar går osökt till alla generationer före min och hur tillgängligheten och bristen på information måste ha gjort att många kvinnor skickats rakt in i förlossningsdepressioner.

Även om jag kunde önska att mitt och Bris amningavslut skulle varit annorlunda så var jag tvungen att lyssna till min egen kropp. Nu ligger vi tätt intill och håller hand istället. När hon frågar efter "pupp" provar jag att avleda på bästa sätt vilket hittills har fungerat väldigt bra. Ett avslutat kapitel och ett nytt påbörjat.